Stackars mig

Tog svinsprutan igår. Den resluterade i en sjukt svullen arm med en stor jätteröd ring på, huvudvärk, feber och trötthet. Dessutom har jag mensvärk. Fan att man inte föddes till man.

Var hos Bettinafamiljen nyss och träffade min älskling Jonathan, så var ju självklart goding-Isak där också. Och Svanta. Sen kom Jonas och Jasna också, och jag blev av med mitt lilla kylskåp jag vann på jobbet. Glad Jasna som fick det, glad Marina som fick pengar FÖR det. Perfekt.

Och här sitter jag med slingmedel i håret, hoppas det blir bra för en gångs skull.
Annars går jag och lägger mig och vägrar röra mig resten av kvällen.

Så återigen, stackars mig.

Det blev ett MVG i slutbetyg på internationella relationer!

GÖÖÖÖÖTT

Religion nu, mina vänner!

Idag är en bra dag känner jag. Vet inte om det beror på att jag är utvilad eftersom jag har sovit lääänge, om det är för att solen skiner eller att hunden inte låg i min säng och smutsade ner imorse. Det är nog en kombination kanske.

Idag ska jag jobba, vilket jag faktiskt ser lite fram emot. Hoppas Jennifer, Joel eller Chawan jobbar. Fredric den lille svikaren har ju gått över till dagtid nu, det gillar jag inte...

Jag måste komma på något roligt att blogga om också, för nu är det bara mellanmjölksinlägg hela tiden känns det som. Jag vill inte vara mellanmjölkig.

Nu ska jag göra en frågeställning till min slutuppgift i religion B. TROR jag ska skriva om solkorset, eftersom att man ska ta upp en symbol för att få MVG, och det vill jag ha.
Lyckades ju få ett MVG på etikdebatten där jag själv tyckte jag var ganska dålig... eller inte dålig, men inte bra heller. Så jag siktar på MVG, för det vill jag ha i slutbetyg, jag vill inte ha några mellanmjölksbetyg!

PPP (Puss på Pete)

Vila i frid, Eveline.

Det är så overkligt. Lilla Lilleve dog idag, hon som var en av mina bästa vänner under högstadietiden. Bilolycka. Hemskt vad livet kan förändras snabbt. Jag vet inte riktig vad jag ska säga, men jag känner att jag måste säga någonting.

Tycker så synd om hennes familj, det andra barnet dom förlorar. Tragiskt.

Det som är det konstigaste är att jag kollade igenom min "minneslåda" en låda som jag sparar saker i så jag inte ska glömma bort vissa tillfällen och saker. Där i hittade jag en uppsats som jag skrev i åttan när jag och Eveline hade bråkat, om att jag hade förlorat en bästa vän och hur ledsen jag var över det.

Och nu är hon borta, föralltid. Det är så overkligt...

Vila i Frid Eve, jag tänker på dig <3

Skam

I lördags var jag och lyssnade på Esbjörn Hagberg, som är biskop här. Jag vet att Kenny tidigare har kallat honom för tönt, och bara hört Kennys version av anledningen till varför. Att han "sörjer" för att homosexuella får mer rättigheter och att han inte är för homoäktenskap. Jag är inte insatt i frågan så jag ska inte uttala mig om vad han har sagt och inte sagt. Är det så så är det ju skrämmande, och är det inte så... då är det dumt att Kenny att kalla honom för tönt.

Hur som helst. I lördags var jag och lyssnade på ett föredrag med Esbjörn Hagberg, där han pratade om skuld och skam. Och jag har bara ett ord för att sammafatta det; fantastiskt!

Kan ha varit något av bland det bästa jag har hört. Jag kände igen mig i så otroligt mycket av det han sa. Och jag tror på fullaste allvar, att om jag skulle må dåligt över något någon gång, och inte kunna prata med varken någon i min familj (mamma!) eller mina vänner, så skulle jag nog prata med honom.

Han verkar vara en väldigt klok människa som dessutom är väldigt kunnig på sitt område. Hans föreläsning var hur bra som helst, och det väckte många känslor.

Skam till exempel, det känner man över sig själv. Om någon är dum mot en, eller om man agerat på ett visst sätt, eller om någon får en att känna sig väldigt liten som människa.


Och skuld känner man över något man gjort.

Det var skam jag tänkte på. Jag känner skam ibland, eller hela tiden. Fast jag tänker inte på det. Och för att återkoppla till att känna sig liten och värdelös som människa, så är det precis så min pappa får mig att känna mig. Även om jag intalar mig själv att jag inte bryr mig, och att det är det jag säger till alla i min närhet så gör jag faktiskt det ändå. Så jävla mycket.


Jag är medveten om att det är hos honom problemet ligger och att det inte är mitt fel, men det är ändå ganska tungt att bli avvisad av sin egen pappa. Gång på gång.

Jag kommer nog aldrig kunna förstå varför han inte vill veta av mig, eller mina syskon. Förutom lillebror som han bor med. Det har alltid varit så, även när jag var liten. Jag minns att jag var ledsen då, grät ofta för att jag inte hade någon pappa och över att han inte "kunde" träffa mig. Sedan växte jag upp och insåg att det inte var mig det var fel på, utan honom. Men det känns lika mycket för det.

Något som jag har funderat på den senaste tiden är varför jag var så himla viktig när mamma var på behandlingshem och mitt liv rasade? Då skulle han agera superpappa. Jag minns att jag var ledsen hela tiden för det som hände med min mamma, men samtidigt var jag glad över att äntligen ha fått en pappa.

Fast nu vet jag att det var på låtsas alltihop, för i samma stund som jag flyttade ifrån honom så ville han inte ha något med mig att göra. När jag har försökt återuppta kontakten så skyller han på så fåniga saker som att han inte orkar prata för han har tandvärk, och då bör jag ju även tillägga att han har löständer både uppe och nere. I hans yngre år tyckte han att han hade fula tänder så han lät dra ut alla för att kunna få nya, fina löständer. Bara där ser man ju hans bristande intelligens.

Okej att han inte vill ha nått med mamma att göra, men jag har ju aldrig gjort honom något. Snarare tvärt om, jag har alltid velat ha honom i mitt liv. Och mamma har aldrig någonsin motarbetat det, hon har alltid gjort sitt bästa för att jag och min pappa ska ha en fungerande relation.

Pappor är nog bland det värsta som finns tror jag, och hade jag hade turen att få den dummaste som finns. Jag hade tyckt det vore lättare om han hade sagt rakt ut att han inte ville ha något med mig att göra, bett mig fara åt... ja, eller något i den stilen. Ibland är det värre att inte veta varför.

Jag har börjat tänka mycket på honom, trots att jag inte vill egentligen.

Fånigt känns det, eftersom jag hela tiden intalar alla i min omgivning att jag inte bryr mig om gubbskrället. Men innerst inne så...

Är det inte konstigt när ens egen förälder får en att känna sig som den minsta människan i världen?

Nattinatti

Blev klar med världshandels-uppgiften idag, skönt! Nu kan jag de olika utrikespolitiska teorierna lika bra som mina innerfickor.

Så har jag städat och packat, och duschat i smyg (eftersom man inte får duscha efter 22 egentligen...) tror dock inte grannen brydde sig, om inte annat får Kim leva med det och typ hämnas.

Nu har jag gjort mig förtjänt av lite tv. Eller så blir det sängen direkt, men med lite musik såklart... får nog bli det. Har även torkat och hängt upp rosen jag fick av N... den hänger för närvarande över min så kallade säng. Dux-madrass på golvet med massor av kuddar, men det är faktiskt ganska mysigt.

Ska bli så skönt att komma in i nya lägenheten, den är så himla fin nu. Allt är nyrenoverat, och det är till och med ny kyl, frys, fläkt och spis. Nytt badkar... allt. Älskar det, och jag vill packa upp och göra fint nununu. Eller om en stund iallafall, jag vill nog sova lite först...

Tschüss!

Torsdag

Taken är vita, så nu är vintern här...
Imorgon flyttar vi tillbaks till den andra lägenheten som var fuktskadad, så nu är det lådor, säckar och saker överallt här. Ska bli så skönt.

Nu måste jag kila till bussen!